INSÄNDARE/DEBATT. I ytterligare ett debattinlägg angående byskolornas nedläggning jämför skribenten Marie Winsa sin egen skola i Tornedalen med skolan i Ramsberg. Winsa menar att frågan handlar om en hel bygd – inte 22 elever. Läs Marie Winsas debattinlägg här.
Från en byskola till en annan
På 70-talet lades skolan i min lilla hemby i Tornedalen ner. I åratal kämpade byborna, och mina föräldrar, för att skolan skulle öppna igen. De ville inte att deras barn skulle behöva börja pendla redan som sjuåringar. Istället var de övertygade om att deras barn, vi, skulle få en mycket bättre skolgång i den lilla byskolan. Nu är det jag som är mamma, och tillsammans med många andra föräldrar och bybor i Ramsberg kämpar vi för samma sak som mina föräldrar gjorde uppe i Tornedalen för snart 35 år sedan.
Argumenten som presenterats av politikerna för varför de vill lägga ner Ramshyttans skola är, förutom de ekonomiska, bland annat att utbildningen inte håller tillräckligt hög nivå med så få elever. I sitt ”förtydligande” skriver Socialdemokraterna att lärarna har svårt att möta elever på olika kunskapsnivå i samma klassrum. Jag är inte över huvud taget orolig för detta. Våga istället ha lite tilltro till de fantastiska lärare som väljer att jobba med våra barn ute på landsbygden. Ge dem den stöttning de behöver istället för att lägga ner deras arbetsplats.
Mot alla odds så öppnades skolan åter i Kainulasjärvi i början av 80-talet. Eleverna var uppdelade i två klasser, årskurs 1-3 och årskurs 4-6. Vi var som mest nio elever i min klass. Jag hade såklart ingenting att jämföra med, men jag upplevde aldrig att undervisningen inte fungerade på grund av att vi var flera årskullar i samma klassrum. Tvärtom. Lärarna kände oss, och vi kände dem. De kunde ge extra utmaningar till de elever som låg före, och lite mer tid till de som halkade efter. De visste om någon hade det jobbigt hemma. De såg direkt om någon hamnade utanför. Och jag upplevde aldrig en saknad efter fler klasskamrater. Vi fick lära oss att umgås med både yngre och äldre elever, att hjälpa och ta hand om varandra. Och lärarna hade tid för oss. De såg oss. Vi hade en trygghet som inte är någon självklarhet i dagens skola med många och stora klasser.
Varken jag eller min sambo kommer från länet, utan vi valde att flytta hit. Vi vill bo här, men vi kommer inte att låta vår pojkes första intryck av skolan som sexåring bli en enkel resa på 40-60 minuter med buss. Att det är en säker väg till en negativ känsla för skolan torde vara enkelt att räkna ut. Så, när ni talar om de 3,6 elever per årkurs i snitt som berörs i Ramsberg, glöm inte att det är våra barn ni talar om. Och glöm inte att det är så många fler än 22 barn som berörs. Det är en hel bygd.
Marie Winsa, Morskoga